Elektromagnet

Uppgift:

Målet är att göra en järnkärna magnetisk med hjälp av elektricitet.

Hypotes:

Vi tror att järnkärnan kommer få magnetiska egenskaper då elektricitet tillförs. Med hjälp av elektriciteten kommer ett magnetfält bildas, vilket kommer göra så atomerna i järnkärnan lägger sig i en speciell riktning så magnetkärnan blir en tillfällig magnet.

Material:

Spole, järnkärna, tryckströmbrytare, spänningskub, sladdar x3, småspik

Utförande:

Vi började med att lägga en järnkärna i spolen. Sedan kopplade vi spolen till spänningskubens pluspol, spolen till strömbrytaren, strömbrytaren till spänningskubens minuspol. Slog på strömmen i spänningskuben, tryckte på strömbrytarknappen och använde oss av en spik för att kontrollera om järnstaven var magnetisk, vilket den var.

Resultat: järnkärnan fick tillfälliga magnetiska egenskaper när vi tryckte på strömbrytarknappen. Den blev en tillfällig magnet, kunde därför attrahera spik.

Slutsats:

Vår hypotes stämde. Järnkärnan fick magnetiska egenskaper. Den bildade en elektromagnet. Anledningen till detta är att en elektromagnet fungerar så att när elektrisk energi går igenom en ledare bildas ett magnetfält runt ledaren. Om ledaren bildar en spole blir magnetfältet ännu starkare. Sätter man sedan en järnstav i spolen kommer magnetismen göra så att järnkärnan blir en tillfällig magnet.

En tillfällig magnet är en magnet vars atomer ligger icke organiserat. Men magnetismen gör i detta fall så att järnkärnan som vi användes atomer kommer lägga sig åt samma håll. En pluspol och en minuspol bildades därför i järnkärnan och den blev då en magnet.

Elektromagneter finns på många ställen i vårt samhälle. Man kan hitta elektromagneter i bland annat ringklockor, dörrlås och stora lyftkranar som används för att lyfta skrot.

Elektromagneter är positivt för samhället då vi kan utnyttja det faktum att man ska slå på och av magnetismen. Detta är bra då vi t.ex. ska lyfta skrot och passar även bra i olika uppfinningar.

Vi provade även att göra en polomvändning. Tidigare hade vi kopplat spänningskubens nordpol till den högra sidan av järnkärnan. Järnkärnan som bildade en magnet hade därför sin nordpol på den sidan. Därför kopplade vi om så att nordpolen (pluspolen) var kopplad till järnkärnans vänstra sida. Då blev den vänstra sidan pluspolen på järnkärnan istället. Atomerna i järnkärnan la sig åt andra hållet så polerna blev omvända. Vi satte en magnet med nordpolen mot järnkärnans vänstra sida, som var den nya nordpolen. Magneten och järnkärnan repellerade, på så sätt kunde vi veta att vi lyckats med polvändningen.