Johanna sitter med benen korsade på en parkbänk mitt
i centrum. Hennes blonda hår svajar i vinden och hennes gröna ögon glittrar i
solen. Johanna har på sig en vit lång
vacker klänning. Hon har inga skor på sig eftersom hon inte tycker det är nödvändigt
längre. Eftersom det är fint väder ute är dagen full med liv och rörelse. Barn
jagar varandra skrattande och kärlek svävar i luften. Egentligen borde hon vara
glad och le som de flesta, men hon ser saker som andra inte ser.
På parkbänken bredvid hennes sitter en liten flicka med
en blå klänning ensam. Kollar man noga på hennes ansikte kan man se att hon har
gråtit. Flickan kollar med ledsna och intensiva ögon mot en grupp tjejer som
står några meter ifrån henne. Tjejerna står i en grupp och pratar, då och då
skrattar de till och slänger deras blonda hår över axeln medan de fiskar upp en
fickspegel ur deras dyra handväskor. Johanna försöker ge den ensamma flickan
ett tröstande leende men hennes ögon är fastlimmade vid gruppen med tjejer.
Plötsligt kommer en man i 40 årsåldern och sätter
sig bredvid henne. Hans kläder och skor är slitna och trasiga och han ser både
trött och sorgsen ut. I handen håller han en smutsig tidning med gårdagens
datum på den.
Johanna sätter en hand på hans axel och viskar ”det
kommer bli okej” i hans öra. Men mannen varken ser eller hör henne. Han sitter
djupt försjunken i sina egna tankar och rullar hans såriga tummar snabbare och
snabbare.
Efter ett tag reser han sig upp och går iväg med ett
hängande huvud och släpande steg.
Då börjar en annan man gå mot parkbänken Johanna
sitter på. Han är på väg rakt emot henne. Innan han sätter sig kollar han
inspekterande på platsen Johanna sitter på och sedan sätter han sig rakt på
henne. Han ser henne såklart inte och känner henne inte heller, han vet inte
ens att hon är där. Johanna är van, det har hänt tidigare.
Hon reser sig upp och går några steg fram. Sedan
fäller hon ut hennes stora änglavingar vita som snö. Hon kollar sig runt en
sista gång innan hon flyger upp mot himlen och återvänder hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar