Rättegångsprocess

Jag borrar in mina händer i hårbottnen och börjar springa mot väggen. Huvudet träffar först och jag faller ner i en hög på golvet. Smärtan dunkar i huvudet. Jag tillåter mig själv att gråta men det kommer inga tårar, jag försöker skrika men min strupe blockar ut ljudet.

Jag tror jag håller på att bli galen, om jag inte redan är det.

Vad har hänt med mig? Alla saker jag har gjort och alla konsekvenser det i sin tur lett till

Men vad som skrämmer mig mest är att jag inte ångrar vad jag har gjort. Endast att jag lämnade så tydliga spår.

Dagen det hände innehöll ganska mycket alkohol. Allting är väldigt suddigt förutom själva dråpet, som jag kommer ihåg i minsta detalj. Sprit i så stora mängder som jag hällde i mig den kvällen tog fram ett monster som låg gömt djupt inom mig jag inte visste existerade. Hon provocerade. Det började med endast blickar, sedan kom hon fram och sa några snäsiga kommentarer. Jag byggde upp en ilska inom mig och tillslut kunde jag inte hålla emot mer.

När baren endast innehöll en full bartender, flickan, hennes kompis som för tillfället var på toaletten och jag puttade jag henne så vi var lite avsides och sedan rent av kastade jag mig över henne.

Vi for ner i marken med en hård smäll. Med knutna nävar måttade några hårda slag i ansiktet och rev henne över armarna. Adrenalinet pumpade i mina muskler. Hon skrek för full hals och försökte putta bort mig men jag var starkare. Jag kunde inte sluta, varenda del av min kropp sa åt mig att fortsätta. Flickan kämpade hårt för sitt liv. Trots att jag höll i henne och slog väldigt hårt lyckades hon få till några slag på min käke och mina armar. Men efter ett extra hårt slag rakt i ansiktet hade jag lyckats slå henne medvetslös. Allt jag kunde tänka på var att jag var tvungen att avsluta det jag påbörjat. Till höger om mig och flickan hittade jag en tom ölflaska. Mina händer skakade när jag sakta tog upp den. Jag tog ett stadigt grepp om skaftet och andades några djupa andetag

– måste avsluta, mumlade jag tyst medan jag kollade på flickan.

Hon blödde ur både näsa och mun och hela hennes ansikte var svullet och sönderslaget. Jag grep mina händer hårdare runt skaftet medan jag höjde armen högt upp i luften. Efter några mer djupa andetag slog jag henne så hårt jag kunde i tinningen. Flaskan gick sönder och det gröna glassplittret täckte hennes ansikte och kropp. Det sprutade blod från där flaskan träffade och hon låg livlös på golvet.

Vad hade jag gjort? Hon hade i princip inte gjort mig någonting och jag dödade henne.

Med skakande andetag satte jag mina händer mot flickans hjärta. Jag kunde inte känna några hjärtslag. Ett tag bara satt jag där och kollade på henne, väntade på att hon skulle röra på sig. Men hon låg lika still som tidigare. Jag reste mig upp och sprang ut från baren. Chansen att jag skulle komma undan var mycket liten men jag gjorde ändå ett försök. Tankarna snurrade i huvudet när jag sprang genom staden. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle gömma mig. Fortfarande lite berusad irrade jag runt tills polisbilarna hittade mig.

När poliserna fick syn på mig försökte jag inte springa därifrån. Jag var utmattad, hungrig och törstig så jag gick mot polismännen med armarna sträckta ut i luften. 

När jag kom in i bilen brast det. Tårar började rinna ner för mina kinder och jag försökte inte stoppa dem. Men det skrämmande var att jag inte grät på grund av skuld, jag grät eftersom jag inte kände någonting. Jag ångrade inte att jag dödade henne men önskade också att jag inte gjort det.

När vi kom fram sattes jag i en cell. Jag fick sitta anhållen i alla 4 dagar, mer än så får man inte sitta. De 4 dagarna var fulla med förhör. Polismännen frågade frågor som ”hur mycket drack du den kvällen?”, ”kom du dit ensam?” och ”vems blod hade du på din tröja?”. Jag valde att blanda lite sanning med lite lögner.

Vid en häktningsförhandling bestämde åklagaren att jag fick stanna kvar i häktet för att jag inte skulle undanröja bevis eller skada fler innan min eventuella rättegång.

Förundersökningen tog några dagar och sedan beslutade åklagaren att åtal skulle väckas eftersom det fanns nog mycket bevis för att jag låg bakom dråpet. Därför tog åklagaren över förundersökningen ganska snabbt. Om brottet hade varit mindre allvarligt hade polisen varit i befäl lite längre.

Efter det gick det några veckor och sedan var det dags för min rättegång. Jag gick in i rummet och satte mig på en stol bredvid min försvarsadvokat. Hon hette Monica Bengtsson, var en smal och blond kvinna på omkring 30 år. Hon gav mig ett stelt och ganska nervöst leende medan hon skrev något på hennes telefon.

Mitt emot mig på andra sidan av rummet satt målsägaren. De vill säga den som blivit utsatt för brottet. Eftersom jag dödade flickan så var det en lite äldre kvinna jag skulle gissa var hennes mamma som satt där istället. Bredvid henne satt åklagaren och ett målsägandebiträde som skulle hjälpa henne under rättegången.

Mellan oss två i mitten av rummet satt domaren och hans nämndemän. Nämndemännen är personer som ofta kommer från ett politiskt parti och inte har en juridisk utbildning. De ska komma med sunt förnuft till domaren.

Rättegången började med att domaren presenterade målet och sammanfattade varför vi var där. Sedan gav han ordet till åklagaren.

Åklagaren berättade att vittnen hade sett mig springa ifrån krogen med min tröja full av flickan jag dräptes blod. Mina fingeravtryck fanns på flaskan jag slog henne med och mina knogar var såriga efter knytnävsslag. Efter den sakframställningen skulle det vara väldigt svårt att bortförklara allting. Så jag valde att skylla allt på självförsvar. Jag sa att det var hon som han hade kastat sig över mig och börjat dela ut slag i mitt ansikte. Men att en flaska kom rullandes mot mig och jag slog henne hårt i huvudet.

Men efter några sekunder förstod jag att det förmodligen var den dummaste lögn jag någonsin sagt. Vilket åklagaren också förstod.

Hon frågade varför jag inte hade några synliga slag i mitt ansikte men flickan som dog hade flera.

Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag bara stirrade på Monica som inte gjorde någonting.

Vid den här delen av en rättegång borde försvarsadvokaten beskriva sin bild av händelsen och åtalade de vill säga min eventuella roll. Men det gjorde inte min advokat. Jag blev riktigt sur och spände ögonen i Monica

När hon inte sa någonting gick vi vidare till nästa steg i rättegången.

Det var dags för vittnen att berätta vad de hade sett. Efter att det första vittnet hade lagt ed kom han in och satte sig på en stol. Det var bartendern från baren. Han berättade att han hade sett både mig och flickan jag dödade i baren. Men han hade tuppat av och inte sett någonting från själva dråpet.

När det var dags för nästa vittne att berätta vad hon såg fick jag gå ut ur rummet. Vittnet ville inte ha mig närvarande. Jag fick gå till ett annat rum och lyssna vad de sa genom en mikrofon. Det kallas medhörning. Trots att vittnet hade avlagt ed satt jag och hoppades på att hon skulle begå mened. Det vill säga ljuga eller undanhålla någonting medvetet. Men chansen att hon skulle göra det var ganska liten. Hon skulle förmodligen inte försvara en främling som dödat någon och själv riskera att få fängelsestraff för det. Tjejen bakom mikrofonen berättade att hon hade sett mig springa ut från baren med min tröja full av blod. Tiden jag sprang ut matchade med tiden flickan dog.

Jag vet inte om polisen utförde en personundersökning på mig, men även om de hade gjort det hade de inte hittat någonting. Mina föräldrar hade genom alla tider varit stolta över mig och jag gick ut skolan med bra betyg. Jag hade aldrig varit i trubbel eller haft kontakt med polisen tidigare. Med trevliga föräldrar hade jag en bra uppväxt och bor i en liten lägenhet några mil ifrån dem. Det enda de kanske skulle reagera på var att jag varit mobbad i skolan under ganska lång tid.

Men innan det var dags för åklagaren att lägga fram sin bild av vad som hänt igen så erkände jag allt. Jag orkade inte mer och ville inte dölja mer sanning. Jag berättade att det var jag som dödade henne men att det var ett dråp. Att hon provocerade fram min ilska och att jag inte kunde hålla igen.

Både åklagaren och min advokat såg lite chockade men ändå nöjda ut.

Åklagaren berättade vad som hade hänt och sa att han tyckte att jag borde få sitta i fängelse i 8 år. Eftersom jag dödade henne på ett väldigt våldsamt sätt, sprang från polisen och undanhöll sanningen.

Men då kom faktiskt Monica till undsättning. Hon reste sig upp och sa att hon tyckte straffet var för högt. Eftersom jag aldrig tidigare varit i kontakt med polisen och var ganska ung borde jag endast få 6 eller 7 år. Domaren gav henne ett litet leende och sedan fick vi gå ut.

Det var bara domaren och nämndemännen kvar i rummet. De skulle göra en enskild överläggning, det vill säga tillsammans besluta om domen.

När vi gick in i rummet igen berättade domaren att jag skulle få sitta i fängelse 6 år.

Nu hade jag och Monica 3 veckor på oss att överklaga domen, om vi ville. Men jag var ändå nöjd med att jag fick 6 år så vi valde att inte göra det.

Det var först när jag kom in i själva fängelset jag förstod vad det var som drev mig framåt. Varför jag dödade den oskyldiga flickan. Det var av ilska. Men inte ilska mot flickan utan mot något helt annat. Jag var mobbad i nästan hela mitt liv. Mitt självförtroende var förmodligen så lågt det kunde bli. Jag hade länge velat hämnas med hade aldrig modet. All den ilskan jag samlat på mig under alla år tog jag ut över henne. Därför kände jag inte någon skuld, det kändes på något sätt som om hon var förtjänade det.

Jag har nu suttit i fängelse i 3 år, halva tiden kvar. I början var det ett rent helvete, men man lär sig hantera de olika situationerna. Mina föräldrar besöker mig ibland men det är inte ofta. Efter dråpet ser dem på mig som om jag är en helt annan människa, vilket jag också är. Jag känner inte igen mig själv mer, vet inte hur jag ska hitta tillbaka till det gamla jag.